Resan hit del 1

Tänkte skriva om från skratch om min och Sharlies resa hit vi är idag. Nu har vi inte kommit så långt men den resa vi haft har varit väldigt mycket lärorik och innehållit väldigt mycket tårar.
Jag har säkert skrivit detta 1 miljon gånger, men det finns säkert någon som inte har hört det.
 
Första gången jag träffade Sharlie var han 4 år och väldigt hårig.
Våren 2010 åkte jag med min kompis ut till hennes medryttarponny och där såg jag denna håriga nyfikna pojke, jag fastnade såklart för honom och där startade allt. Fick höra att han var tillsalu och jag ville ha honom men vad gör man om man har föräldrar som sa nej direkt? Jo, man gråter och är extremt envis.
 
Vintern 2010-2011 tänkte jag på denna håriga häst och fick höra på något håll att han stod i ett annat stall inte så långt ifrån mig så jag tog en promenad och letade efter honom, hittade honom i en hage i skogen med 2 andra hästar. Jag fick kontaktuppgifter till ägaren och jag ringde henne och frågade om jag kunde få börja sköta honom och ta promenader med honom och det fick jag. I 2-3 månader stod han i det stallet och jag åkte dit ungefär 2-3 gånger om dagen.
Jag och ägaren kom överrens om att vi skulle flytta honom till travbanan som låg ännu närmare mig och där hade jag honom nästan lite som min egen. Där var jag varje dag och mockade och tog hand om honom, jag var hur lycklig som helst!
 Där stod han från April till September, sen flyttade vi honom till ett bete som låg 20 minuter från mig och möjligheterna att motionera och träna hästar där var inte dom största så jag kände inte för att vara kvar där så jag lämnade min håriga lilla pojke ett tag. Tankarna om att köpa honom fanns fortfarande kvar och jag tjatade nästans intill dagligen, men svaret nej fanns alltid där. 
 
2012 var det en tjej som hade honom på foder, han flyttades tillbaka till travbanan så jag åkte dit och hälsade på honom och där hade jag fått frågan att hjälpa till och ta hand om honom som halvfodervärd. Frågade jag mina föräldrar sa dom återigen nej, men samtidigt hade fodervärden ångrat sig och ville inte ha hjälp med honom. 
Jag följde med dom till ett ridhus där dom skulle påbörja hans inridning och påvägen hem hade fodervärden ringt hans ägare och sagt att hon tänkte köpa honom. 
 
Där försvann allt hopp om att någonsin få denna hårige nyfikna pojke jag träffade slumpmässigt!
 
 
 

Comments

Comment on this post:

Name:
Remember me ?

E-mail: (will not be published)

URL/Blogadress:

Comment:

Trackback
RSS 2.0